Med anledning av ett inlägg på erevnabloggen blev jag inspirerad till att skriva lite om vilken sorts klippa Jesus bygger sin församling på.
Församlingen är ju Jesu kropp på jorden och består av människor.
Jesus Kristus = Den Smorde Frälsaren = Messias är källan (huvudet) till kraft för denna kropp.
Eftersom Jesus är huvudet för denna kropp skall det vara hans tankar som styr kroppens (församlingens) gärningar, precis som våra tankar styr våra kroppar.
I Matteus 16 finns ett ord som tolkas totalt olika av Protestanter och Katoliker.
Mat 16:16-18 Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens Son." Jesus sade till honom: "Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen. Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den.
Om jag har förstått saken rätt så menar katolikerna att detta ord betyder att Jesus skall bygga sin församling på människan Petrus. Dessutom menar de att Petrus och hans efterträdare skall vara som ett huvud för församlingen. Detta kallas apostolisk succesion och innebär att dagens påve är den allra högsta människan i den kristna kyrkan. Honom skall man alltså kunna lita på till hundra procent eftersom han får uppenbarelser direkt från Gud, så när han säger något så är det som om Gud själv sade det.
Petrus fick ju en sådan uppenbarelse från Gud, att Jesus är Guds Son. Detta gjorde honom till en klippa.
Min syn på detta är att var och en som får det uppenbarat för sig att Jesus är Guds Son, förstfödd före allt skapat, begynnelsen och änden, både Gud och människa, han är en klippa.
Om du tror detta så är alltså även du en klippa på vilken församlingen är byggd.
Det betyder inte att du är felfri utan att du förlitar dig helt och hållet på Herren Jesus.
Det är lätt att bli högfärdig då man får höra av Gud själv att man är en klippa.
Petrus blev så högfärdig att han trodde att han kunde tillrättavisa Jesus, den som han nyss hade bekänt som Gud!!!
Mat 16:22-23 Då tog Petrus honom åt sidan och började motsäga honom: "Gud är nådig mot dig, Herre. Detta skall aldrig hända dig." Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: "Gå bort ifrån mig, Satan! Du vill få mig på fall. Vad du tänker är inte Guds tankar utan människotankar."
I det ögonblicket kallade inte Jesus Petrus för någon klippa inte, nej tvärtom så kallade han honom Satan.
Detta innebär väl rimligtvis att även du, jag och t.o.m. påven kan säga saker som kommer direkt från Satan.
Den enda klippa vi verkligen kan lita på är Jesus Kristus själv, och vi som tror på honom är klippor genom tron, då vi låter Herrens tankar styra vad vi säger och gör.
Så jag tror absolut inte på någon form av mänsklig hierarki i församlingen. Den som försöker sätta sig över andra skall veta att han är den minsta i församlingen, för den störste i församlingen är den som ödmjukar sig och tjänar de andra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej!
SvaraRaderaJag tycker att din tolkning är sympatisk, men jag ha några tankar som kanske kan förtydliga den katolska synen.
1) Det förekommer ett par gånger i GT att Gud uppenbarar någons verkliga namn, t.ex. Abram --> Abraham. Namnet talar om vem vederbörande verkligen är, dvs. kallelsen. I anförda fall är det Jesus som förkunnar det nya, eller verkliga, namnet.
På Erevna meddelar skribenten att det är en katolsk feltolkning. Bland katolikerna räknar han uppenbarligen alla evangelisterna, och Paulus. Paulus kan vara intressant, eftersom vi i översättningen av hans brev omväxlande läser Petrus, Kefas och Klippan. Det är samma sak uttryckt på olika språk.
Huvudargumentet som man använder är att man ställer namnet Petrus mot liknelsen av Kyrkan som en byggnad, varav de förstår att den katolska kyrkan (eller åtminstone nämnda skribenter) missförstått saken.
Att var och en som förstått att Jesus är Messias skulle vara en den klippa som han skall bygga sin kyrka på ligger inte riktigt nära min förståelse av vad han kan ha menat. Men att vi skall vara klippor i tron håller jag helt med om.
Angående hierarkier i församlingen kan jag konstatera att Lärjungarna inte var lika. Vid flera tillfällen var det bara Petrus, Johannes & Jakob som var med. Paulus kallar dessa för pelarna i Gal 2. Själva anser de sig förvalta ett ämbete enligt Apg 1. Ett ämbete som de för vidare genom bön och handpåläggning. Ett ämbete som de delegerar till diakoner (apg 6), och till äldste (gr. presbyteros, präster) i varje församling (apg 14:23), men dessa hade inte något fullständigt mandat, eftersom apostlar var tvungna att komma för att konfirmera (apg 8:14-17).
Hela ordningen stämmer typologiskt med den ordning som framkommer i GT, och framför allt moseböckerna.
Vilka skäl har du för att av inte tro på någon hierarki.
Tack för kommentaren Stefan.
SvaraRaderaAtt vi har olika kallelser och tjänster (ämbeten) innebär ju inte att någon av oss är förmer än någon annan eller att någon av oss är värd mer än någon annan. Ingen av oss har heller rätt att bestämma över någon annan.
Allt detta är sådant jag kallar för hierarki.
Att Andedopet skedde genom handpåläggning kallar du tydligen för konfirmation. Det var nytt för mig.
Det är fortfarande så att Anden måste ges genom handpåläggning från person till person, men var och en som är Andedöpt kan ge Helig Ande till någon annan som tror.
Vad jag tycker blir lite fel i Katolicismen är att fokus verkar ha flyttat från Jesus till Maria och påven. Många katoliker verkar ur mitt perspektiv dyrka påven på samma sätt som unga flickor dyrkade Beatles och Elvis Presley på 50-60-talet, de nästan svimmade då de dök upp.
Jag tror och hoppas att jag förstår hur du menar. Jag har själv emellanåt ansett att Mariafromheten "skymt" Jesus. Ett exempel kan vara en historia som gått i litet olika varianter:
SvaraRaderaDen kände/fromme X (och Y, Z, ...) förs i anden till stallet i Betlehem, där han/hon/de omedelbart känner igen Guds moder, och faller på knä. Efter en stund frågar någon om ingen kan ta hand om ungen...
För mig är det emellertid en viktig nyckel att Gud äras i och genom de heliga, och framför allt att det som sägs om Maria är ett resultat av bön kring vad som står i bibeln, och meditation kring vad vi vet om Jesus. Omvänt: allt som sägs om henne är för att belysa Jesus.
När det gäller hierarki anar jag att det finns ett element av godtycke i att bestämma över andra. Praktiskt vet vi att hierarkier behövs för att människor skall kunna samverka, och att Jesus sade att de som ledare skulle vara tjänare. Paulus säger att vi bara har en präst, dvs. att alla tjänar genom honom. Det innebär att prästerna personifierar honom i sin tjänst, vilket går i linje med GT:s syn på präster (t.ex. att man inte får vika av från vad de säger), och på Jesus ord om att han skall tala genom dem.
Annars är just underkastelsen och lydnaden det svåraste. Jag tror att det är meningen att vi skall underkasta oss även sådant som vi inte tycker om. Jesus hade periodvis många anhängare, men underkastade sig och misslyckades. Det är därigenom vi vet att det är Guds verk, och att det är han som segrar. Motsvarande finner vi åter och åter i kyrkans historia - både i öst och i väst. Man kan se till de många martyrerna i början, och man kan se till att många helgon under perioder, och ibland under hela livet, bemötts mycket negativt av kyrkliga myndigheter. Det var svårt då det hände, men visar vem som egentligen ligger bakom.
Två exempel från 1900-talet:
Padre Pio var stigmatierad. Han förbjöds i princip all offentlig verksamhet under mer än ett decennium. Senare kunde han utan egna resurser bygga t.ex. ett stort sjukhus, och är nu ett av de mest populära helgonen.
Syster Faustina Kowalska fick bara en kort glimt uppleva att något i hennes uppdrag hade framgång, och det var i samband med en mässa i Vilnius. Även hennes biktfäder motarbetades. Hon dog strax före 2 vkr. Hennes verk överlevde, mot Roms vilja, på en tynande sparlåga i Polen. Nu är hennes dagbok "Divine Mercy in my Heart" en av de viktigaste, och de böner hon givit bland de allra mest populära. Det hon hade i uppdrag att förkunna, den gudomliga barmhärtigheten, firas i hela världen, och den bild som hon fick i uppdrag att låta framställa är en av de mest spridda.
Just detta är det svåraste: att underkasta sig även det som uppenbart verkar vara fel, för att Guds ande skall kunna verka i mig och genom mig, och för att det skall framgå att det inte är mitt verk utan hans. Det är helt naturligt att göra motstånd!
Till sist: även Petrus misslyckades. När han blev gammal spännde någon annan bältet och förde honom dit han inte ville. Det är kanske just därför vi vet att det är Guds verk.
Ja även protestanterna har sina ledare som nästan dyrkas som gudar, som till exempel Benny Hinn. Det verkar ligga i människans natur att vilja dyrka någon, och denna längtan har nog Gud gett oss för att vi ska dyrka Honom.
SvaraRaderaDe flesta människor har ju idoldyrkan och blir alldeles till sig då de får se en kändis på sta'n. Men vi som tillhör Jesus Kristus ska väl inte se upp till människor på det viset?
Däremot tycker jag naturligtvis att man ska respektera sina kristna ledare (tjänare) och lyssna till dem som har större mognad och vishet. Men allt de säger måste förstås prövas mot Bibeln, så att man inte börjar tro på något som går emot Guds ord.
Så vi kanske inte står så långt ifrån varandra i praktiken, troende protestanter och katoliker.
Men det är synd att inte de katolska skrifterna kan revideras och skrivas om i enlighet med det förändrade synsätt som katolikerna nu har gentemot protestanterna.
Jag är absolut ingen expert som du vet, men jag har hört att det finns vissa förbannelser uttalade i era skrifter som väl borde strykas i dessa dagar?
Jag tror att vi kan mena ungefär samma sak...
SvaraRaderaVisst finns det populära personer, men oftast är ämbetet viktigare. Det kan gälla omsvärmade makthavare, liksom populära biskopar. När de har avgått brukar det tystna...
För påvens del har ämbetet både en allmän mänsklig dimension, och en särskild plats i Kristi kropp. Dessutom har alla påvar, såvitt jag kan rekonstruera saken, de senaste 150 åren haft personliga kvaliteter som jag finner helt fantastiska. Det betyder inte att all blivit riktigt rätt... Det förefaller t.ex. i dag uppenbart att J-P II var för ensidig i sin bedömning av några religiösa rörelser - han verkar inte ha uppfattat problem med en del omoral i ledarskapet på något håll, och inte heller att någon annan är väldigt starkt kulturellt bunden, och att en tredje har en sorts exklusivitet som kan verka destruktivt. Han såg mest att det var en massa folk som försökte att söka Gud och att leva ett kristet liv. Nuvarande påven håller på att reda upp en del i detta...