Om jag ville bli muslim eller tillhöra någon annan religion så skulle jag antagligen vilja bli det för att kunna leva gott i ett socialt sammanhang med vänner som har den religionen.
Då skulle jag alltså ta reda på vilka regler jag måste följa, vilka åsikter jag måste ha och vad jag måste säga att jag tror.
Sedan skulle jag kunna bli accepterad som konvertit genom att bekänna mig till den tron.
Så fungerar det inte med kristendomen, utan för att bli kristen måste man möta Jesus och bli född på nytt.
Det finns många som tror att kristendomen är en religion på samma sätt som Islam eller Judendom, men det är alltså helt fel.
Det är därför inte så konstigt att de som bara är kristna till namnet blir så arga när de aldrig verkar kunna bli accepterade av de som är födda på nytt.
Men den som är född på nytt är orubblig i sin tro och beredd att dö hellre än att förneka sin Herre Jesus Kristus.
Detta är ofattbart för en religiös människa som tror att det handlar om regler, morallära och filosofi.
Ja det är korsets dårskap att inte vända kappan efter vinden för att rädda sitt jordiska liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det var faktiskt en riktig bra kommentar. Tack för att du delade med dig.
SvaraRaderaHörredu POS. Ville säga att ditt namn POS rimmar på jos och mos, så då vet du det. Sen undrar jag varför det bara är gamla gubbar som skriver på din blogg (förutom jag då).
SvaraRaderaJa det där med frälsning som du tar upp i dag ja. Har aldrig tänkt på det att kristendomen väl är den enda religion där man tar emot sin frälsare och sen är det klart.
Men om man tar bort allt det andra, t.ex. kyrkor, ritualer, dop m.m.; och bara har kvar en "relation" med Gud, ja då är jag rädd för att kristendomen dör ut (?). Om kristendomen blir en privatsak som vissa vill, ja men det vill vi väl inte? Nån ateist föreslog att man skulle spränga alla kyrkor t.ex., men det vill inte jag tror jag, för jag är rädd att om man tar bort t.ex. kyrkorna att då kristendomen skulle dö ut. Likaså är jag rädd för att om Svenska Kyrkan dör ut, att då hela kristendomen i Sverige skulle dö ut, jag tänker mig att frikyrkorna är för svaga att bära Sveriges kristendom. Synd bara att SvK är så "flummigt" numera tycker jag, inte får folk prata om att det finns ett helvete heller, utan det är bara att välsigna all synd tydligen.
Tack Michael.
SvaraRaderaHej Andreas, tack för att du kommenterar.
SvaraRaderaStyrkan med kristendom är att vi som tror har Guds rike inom oss. Vi behöver inga särskilda byggnader att samlas i utan det går lika bra att samlas i hemmen hos varandra och bedja och prisa Gud. Men det är klart att det är kul att ha en särskild samlingslokal(kyrka), särskilt som en markering för samhället att vi finns.
SvK verkar rymma allt möjligt konstigt nuförtiden, fast det finns riktiga kristna där också.
Oj, oj, oj. Det här med etiketter är svårt. Jag tror på Jesu ord till Nikodemus om pånyttfödelsen. Jag har upplevt den. Jag är övertygad om att Jesus är enda vägen till Gud och har andra åsikter som jag antar är "korrekta" i sammanhanget.
SvaraRaderaMen inlägget är ett väldigt starkt slagträ att använda för den som samtidigt sätter händerna för öronen och vägrar lyssna. För oss andra så är det lite mindre svartvitt. Hur avgör jag vem som är född på nytt? De som själva säger det? Men om jag inte tror dem då?
Eller är det jag som är måttstocken för vilka som är födda på nytt oavsett vad de själva säger? I så fall på vilken grund anser jag det? Åsikter om dop och homosexualitet? Politisk färg? Om de säger saker som jag tycker är bra? Annars är de inte födda på nytt?
Jag tror att jag själv är en dålig måttstock för vem som är född på nytt. Visst kan jag se saker i en medmänniskas liv som gör mig övertygad att denne är född på nytt. Och visst kan jag se saker som får mig att tvivla. Men i slutändan måste vi nog lämna det avgörandet till Gud själv och vara lite mer ödmjuka inför varandra. Det behöver ju inte betyda att jag kompromissar med min egen övertygelse!
Hej Niclas, tack för en mycket bra kommentar.
SvaraRaderaDet jag skriver i inlägget är naturligtvis först och främst en princip som jag tror du håller med om.
Sedan tror jag man gör sig själv en otjänst om man håller för öronen och inte lyssnar på andra. Den som är vis älskar ju tillrättavisning.
Däremot tror jag det är viktigt att veta vad man tror på, så att man inte hela tiden går och grubblar på ifall man har rätt eller fel.
Jag tror det bästa är att stå för det man tror på, samtidigt som man är öppen för att ändra sig ifall någon kommer med övertygande argument.
Det kräver ju också att man inte är rädd för att göra fel, utan är beredd att be om förlåtelse om man upptäcker att man har haft fel. Men om man inte törs öppna munnen av rädsla för att säga fel saker så får man inte mycket sagt.
P-O.S:
SvaraRaderaTack för ditt svar. Jag håller med dig i allt du skriver i din sista kommentar. Och jag är inte för att sluta öppna munnen :) Ändå finns något "kategoriskt" i ditt blogginlägg som jag inte förlikar mig med. Jag kan förfäkta någons ståndpunkt utan att använda stämpeln "icke-född-på nytt" när frågan egentligen är en annan.